Det var en gång två kartor. Den ena hade en D21-bana påtryckt, och den andra var en H35:a. De träffades på marken på en OL-tävling efter sin respektive ägares lopp. Ingen tycktes bry sig om dem, förutom de själva. De pratade lite med varann om hur loppet hade gått, och de upptäckte att de hade bitvis ganska lika banor, så de hade varit vid många samma kontroller. Eftersom sträcktidslapparna låg i kartfodralen efter loppet så kunde de två kartorna också konstatera att de hade många likvärdiga sträcktider. De hade faktiskt varit vid flera kontroller ungefär samtidigt.

Kartornas ägare syntes inte till, de hade väl dragit sig undan nånstans för att få vara för sig själva en stund, och de två kartorna började fatta tycke för varandra. H35-kartan sträckte ut en stig mot D21-kartan och snuddade vid en glänta i hennes västra sida. Hon ryste till lite. Diket som gick från en sankmark började pulsera och höjdkurvorna antog en rödare färgton. Med några småstigar smekte han ett par av hennes höjder, och närmade sig snart ett grönområde i en sankmark. Hos bägge två pulserade nu alla bäckar mer och mer, och steg till brädden så pass mycket att det nu skulle bli svårt för en orienterare att ta sig över även den minsta rännil om det inte fanns en spång. En vindpust hjälpte plötsligt till så att D21-kartan blåste upp på H35:an och de hamnade på varann ungefär som en bakgrundsbild i OCAD. En skjutbana i H35-kartans södra del hamnade i den öppna sankmarken i grönområdet på D21-kartan. Skogspartier och ängar på båda kartorna skälvde nu nästan som en liten jordbävning, och när den lokala skytteklubben samlades vid skjutbanan så försvann alla hämningar då OL-arrangören glömt bort att kolla att det skulle vara skyttetävling samtidigt som det årliga OL-mästerskapet.

Skyttarna som var av den tillmötesgående sorten lovade dock att inte sprida sina kulor över hela terrängen, utan brassade så småningom av hela artilleriet rakt in i sankmarken samtidigt som D21-kartans alla höjder blev minst två höjdkurvor högre, och alla branterna spändes ut likt svarta punkfrisyrer i något som liknade en skälvande jordbävning med 7,0 på Richterskalan. Alla orienterare som fortfarande var ute i terrängen fick plötsligt dubbelt så jobbigt i uppförsbackarna och fick verkligen ta ut sig till det yttersta ända fram till målets förlösande slutstämpling, innan de slutligen lugnt kunde jogga ner till målstämplingen och avläsning för att tanka in sina mellantider och slutresultat i Sportidentsystemets centrala hjärna där de förenades med sina medtävlandes resultat och sparas till eftervärlden i all framtid. Systemet hade nu också utvecklats lite mer så det gick att enkelt jämföra gemensamma sträcktider med valfria löpare, så D21-kartans ägarinna kunde konstatera att hon på många sträckor hade tajta sekundstrider med H35-kartans innehavare.

Efter tävlingens slut åkte de båda kartorna hem med sina respektive ägare, och skulle inte återses förrän flera år senare. Men det är en annan historia som jag förhoppningsvis kan berätta om en annan gång.