Redan från början delas barnen upp mellan tjejer och killar och normerna är så djupt rotade att det blir svårt för individer att bryta sig loss och kräva den respekt och de möjligheter alla ska ha rätt till inom idrottsvärlden.
Undersökning på uppdrag av RF
Enligt en undersökning från RFSL (Riksförbundet För Sexuellt Likaberättigande), på uppdrag av RF (Riksidrottsförbundet), som publicerades i början av 2013 påvisas att andelen hbtq-personer (homo-, bi-, trans- eller queer) inom idrotten är mindre än andelen i samhället generellt. Något som skulle kunna tyda på att dessa känner sig mindre välkomna där. Samtidigt uppger de hbtq-personer som är aktiva inom idrotten att det på många håll är svårt att bli respekterad och att kunna känna sig trygg.
Andelen svår att fastställa
Det är svårt att säga exakt hur många som är hbtq, men undersökningar visar att mellan 5-10 % identifierar sig som hbtq, medan uppåt 20 % har eller har haft dragningar i den riktningen. Historiskt sett har avvikande sexuella läggningar inte betraktats med blida ögon, men under slutet av 1900-talet har de fått upprättelse på många plan. I Sverige slutade man 1979 att betrakta det som en sjukdom, 2003 blev det möjligt med samkönad adoption och 2009 möjligt med samkönat äktenskap.
Uppdelade från födseln
Inom idrotten delas utövarna upp från början mellan de biologiska könen; separata tävlingsklasser och inom lagidrotter förekommer bara lag med spelare av samma kön. Samtidigt har flera sporter etablerat sig som en sport bara för killar, eller bara för tjejer. Exempelvis ishockey betraktas av de flesta som en killsport med machoideal, medan dans eller ridsport är för tjejer och ses som feminint.
För den som inte identifierar sig med sitt biologiska kön kan dessa uppdelningar utgöra en stor blockering mot att kunna idrotta. Både för den som är öppen med sin läggning och inte tillåts agera efter den, och för den som inte vågar berätta och blir fast i en obekväm situation.
Könsneutrala klasser
Inom orientering finns alternativet att springa öppen bana, vilket ger en könsneutral möjlighet. I Storbritannien finns tävlingar där endast svårighetsgraden finns som etikett på klasser i mindre tävlingar - ungefär som bara öppna banor, men med anmälan i förväg - vilket fungerar bra.
I Sverige finns det ungdomsledare som förespråkar gemensamma klasser för barn upp till 12 år eftersom den fysiska skillnaden är betydligt mindre än skillnaden mellan tekniska kunskaper. På så vis skulle barn inte känna sig kategoriserade från början.
Höjdhopparen Kajsa Bergqvist är en av få elitidrottare som kommit ut som homosexuell.
Dock efter avslutad karriär.
Att hamna i fel kategori
Omklädningsrum kan vara en mardröm för hbtq-personer eftersom de kan känna sig som att man befinner sig i fel omklädningsrum, som att man smygtittar på de andra eller att de andra känner sig obekväma. Samtidigt kan jargongen bland de som byter om eller är med i laget räcka för att någon inte ska våga komma ut. Killar förväntas vara tuffa och tjejer ska sminka sig eller prata om killar. Orden "bög" eller "flata" används ofta i negativ bemärkelse inom idrotten och i samband med beskrivning av någon som är svag eller på annat sätt sämre i sammanhanget.
Föreningar och individers inställning och bemötande är viktigt
Svårigheterna för hbtq-personer har visat sig vara störst inom lagidrotter, men bör likväl tas på allvar även inom sporter som orientering. Arrangörer bör fundera på hur tävlingar och annat kan göras tryggare för trans- och queerpersoner; exempelvis genom att erbjuda duschar och omklädning i separata bås, utan att på något sätt peka ut den som väljer att använda dessa. Det är också viktigt att tränare och ledare redan från början är öppna för olika typer av sexualitet och markerar att negativ jargong eller otrevligt bemötande inte är accepterat, varken från barn eller vuxna.
Ett bra sätt att hitta vägar som fungerar för alla är att sluta ta för givet att alla barn och vuxna är "norm-personer" och istället lämna lite utrymme för individer att få vara annorlunda och ändå passa in.
Helt enkelt fråga: "Hur vill du ha det?"
Vi orienterare bör var och en fundera på hur vi tillsammans formar idrotten och hur vi bemöter de som inte följer normen. På så vis kan vi erbjuda en sport där alla är välkomna och kan känna sig trygga.
Artikeln är baserad på en undersökning från RFSL:
http://www.rfsl.se/public/idrottsrapport.pdf