Förra sommaren var det dags för student-VM i orientering i Kuortane, Finland. Sverige hade ett starkt lag som tog flera medaljer. Emma Bjessmo vann damernas medeldistans med över en minuts marginal.

Två dagar efter segern hade hon en vilodag när de andra sprang långdistans. Det var då hon hade lite tid att snacka om sin karriär, vad det är som motiverar henne, hur hon hanterar stress - och vad det är som hon har som målsättning i sporten och i andra delar av livet.

Hej, Emma! Du är ett ganska nytt namn på elitnivå. Är det här ditt första internationella mästerskap?

- Jag sprang EM i år. Det var första gången som jag sprang ett internationellt mästerskap som senior. Sen sprang jag junior-VM ett år. Men jag är ganska ny i seniorlandslagsverksamheten. Så det var stort för mig att jag blev uttagen till EM. Jag hoppas att jag kan ta mig till VM framöver.  

Är du proffs?

- Det beror på hur man definierar proffs kanske. Men jag är så elitsatsande som man kan vara på ett sätt. Jag kan inte försörja mig på sporten så jag behöver ju plugga samtidigt och utbilda mig. Jag läser till läkare på Karolinska i Stockholm men tränar och har höga målsättningar. Ordentligt satsande skulle man kalla mig men proffs är det för mycket att säga.

Vad betyder dessa (WUOC, student-VM) tävlingar för dig?

- Min stora målsättning i år var ju EM i Schweiz och dit kom jag ju och det var kul, men jag fick inte riktigt ut vad jag velat där. När jag fick möjligheten och springa student-VM så kände jag att alla är där under lite avslappnade former och att jag nu har min chans att få till det fullt ut. Så jag känner att det var mycket för min egen skull, inte så mycket för att hävda mig så i landslaget. Jag lyckades med årets mål att ta mig till EM och nu har jag chansen att lyckas få ihop ett bra lopp tekniskt.

Var det nästan ett perfekt lopp på medeldistansen som du vann?

- Jag är jättenöjd. Det var kul att få till det. Så mycket för egna huvudet att fortsätta satsningen att jag kan hålla ihop det när det behövs. Senare i år kommer ju SM i höst. Då vill jag såklart springa bra. Det är O-ringen som kommer precis efter nu. Det börjar ju dan efter på söndag. Där kommer jag göra mitt allra bästa men jag vet ju att det är tufft program. Man får inte vara alldeles för hård mot sig själv om benen känns lite trötta. Jag tar en dag i taget men SM i höst är nästa viktiga tävlingar. I augusti får jag ta det lite lugnare.

Är det den tekniska sidan eller den fysiska sidan som är starkast för dig?

- Jag behöver höja mig både fysiskt och tekniskt för att vara bäst i världen, men jag ser ändå att mina svagheter är större på den tekniska sidan än på den fysiska. Jag känner ofta att jag har mer kraft än vad jag får ut. Det var därför så kul att lyckas på en medeldistans för att den är procentuellt mer teknisk än en lång. På en lång kan man ta ikapp mycket på att springa snabbt på en långsträcka. Därför var det också häftigt att lyckas på just på den distansen. Men jag är nöjd med min utveckling, men jag känner att det fortfarande är teknikbiten där jag har mest att hämta. Men jag tar mig framåt.

Trots en minut skillnad till den som kom tvåa?

(Skrattar) - Ja, men jag hade en väldigt bra dag, så det var bra för självförtroendet. På medeldistansen var det svårt att inte bli trött för att det var så varmt. Men jag kände mig stark hela vägen runt, men det är ju skillnad från tävling till tävling.

Är det viktigare att ha fokus på att springa eller på att orientera?

- Det är en hårfin avvägning. Om man börjar fokusera alldeles för mycket på att man ska springa fortare, då brukar jag också uppleva att jag glömmer bort just att orientera. Jag brukar ofta låtsas att det är stafett, att nån kanske är ganska tätt bakom och att jag inte har tid att ta det lugnt. Så allt jag ger kommer vara värdefullt, för då tävlar man för någon annan än bara sig själv också. Det är en sak som jag brukar utnyttja ibland.

- Men mycket när man blir trött handlar om att bara fortsätta hålla ihop det. Jag tycker att man tappar mer av att slarva tekniskt när man blir trött än att man tycker att det går långsamt. Men det är en bra fråga. Men ja, antingen låtsas jag att det är stafett eller att det handlar om det här, det kan vara sekunderna som är avgörande. Man kan lura sig så.

Hur motiverar du dig under vintern?

- Jag brukar se till att jag har ett ganska långsiktigt mål som känns häftigt att sträva emot.  Till exempel har EM varit ett stort mål för mig. I två års tid har jag tänkt på EM i Schweiz. Jag brukar hitta nåt nytt på vintern. Jag har nånting som är ganska långt fram i tiden, så att den tiden som jag ligger ner nu kommer att vara värdefull.

- Men så för varje enskilt pass, då brukar jag ofta leka i huvudet att jag möter folk, mina konkurrenter. När jag springer intervall så tänker jag att det är någon annan jämsides, men det är mer för att komma genom det passet på bästa sätt. Men för att bege sig ut på passet överhuvudtaget handlar det mycket om de långsiktiga målen. Jag har också minnen från andra sådana resor som jag hade det väldigt kul på. Då vill man ta sig till nästa ställe också.

Men de målen är ju också realistiska mål. Du vet att du kan gör det, eller hur?

- Jag vet att jag kan göra det, men i det svenska landslaget är det väldigt hårt om platserna. Och det är också det som gör att det funkar som motivation. Jag vill och jag kan, men då måste jag också göra det här. Då känns det lättare att komma ut.

Det känns att det är väldigt bra stämning där i landslaget. Ni säger ju att ni har världens bästa landslag.

- (Ler) Ja, omtalad, hashtag.

Är det så?

- Ja, jag har inte varit med nåt annat landslag. Men jag trivs jättebra. När vi är på läger är det väldigt härlig känsla. Vi hjälper varandra och vi analyserar ihop och vi peppar varandra. Sen när det är tävling är alla tävlingsmänniskor och det blir blodigt allvarligt där, men sen när man går genom loppet är det ingen som blir sur om nån annan gjort nåt bättre. Det tycker jag är väldigt kul. Det känns inte tävlingsinriktat när vi tränar ihop.

Man får stöd om man behöver det?

- Absolut. Det är väldigt öppen stämning. Man får synas även om man inte är den bästa eller om man inte vann dagens intervaller. Har man en jobbig dag så är det nån som säger det och kommer fram och frågar hur läget är. Man tillåts ha dåliga dagar och man tillåts att vara sur och man tillåts vara glad. Det är inte bara de positiva sakerna som lyfts fram. Man vet att det är okej att vara besviken och det är okej att vara sur. Det skapar en stämning att man tas om hand. Det känns tryggt. Man behöver inte vara övermänniska. Alla vet att det är tufft och alla har varit besvikna. Det känns att vi stöttar varandra på ett bra sätt. Jag tror att det är det bästa nästan.

Ja, svårt att hitta bättre.

- (Skrattar) 

Har du haft några skador under karriären?

- Jag har inte haft nåt långvarigt. Jag hade problem med vaden när jag var junior. De var överbelastade, men jag kunde träna annat. Jag har inte haft nåt stort avbrott pga skador. Alla blir ju sjuka nån gång. Jag tror att det är viktigt att ha. Jag tycker att det är viktigt att ha nån strategi när man hamnar i sånt läge för att träningen betyder så mycket. Man mår bra när man tränar. Man blir nästan beroende av det. Man mår dåligt när man inte har möjlighet. Så det är viktigt att ha nån strategi för vad man ska göra.

Gör du nånting speciellt för att inte hamna i ett dåligt läge?

- Jag spelar piano och gitarr och sjunger. Det är ett annat intresse jag har. Om jag har en 
period när jag inte kan träna så mycket jag vill eller vad som helst, då sätter jag mig och spelar lite. Det är en annan del av mig som jag tycker mycket om. Det känns som om det finns mer än bara träning. Det är inte hela livet. Det gäller bara att hitta nåt sånt, nåt annat intresse, så blir det mindre jobbigt för den perioden.

På det här sättet kan du också undvika överträning, eller hur?

- När man har tid och man är motiverad och kan träna hur mycket som helst, då är det nästan svårast att inte falla i den fällan. Det är svårt att begränsa sig själv i tid. Övertränad har jag varit en gång ganska ordentligt. Men jag börjar ju lära mig, att lyssna på kroppen. Ibland är huvudet starkare och man vill bara fortsätta och man hittar på ursäkter. Den är nästan svårare för när du är skadad eller sjuk så har du på nåt sätt inget val, men när det handlar om att träna mycket kan du alltid hitta ursäkter: ”Jag är bara lite sliten, jag kan ju träna det här passet idag, det går bra.”

- Det är mer hårfina gränser där. Men jag tycker att det går bra att bolla och prata med nån annan. Då brukar det vara ganska ”straight forward.” ”Nu vilar du!”. Och om det är nån som säger det, då gör jag det (skrattar). Då behöver man en bekräftelse utifrån. Egentligen vet man det också, men det är skönare att ha nån annan som säger det.

Har du coach? 

- Jag har haft det. Har han precis slutat, men vi har haft samarbete de tre åren som jag vart i Lidingö nu. Men nu har han precis lagt av.

Nu ska du ta hand om dig själv, eller vad?

- Vi får se vad jag hittar på. Men jag vet att det inte bara handlar om flest antal timmar. Jag försöker ofta tänka att när jag pluggar till läkare och samtidigt tränar så måste jag försöka optimera den tid jag har ganska mycket. Det blir mycket att man funderar på ”Vad är syftet med det här passet?”, ”Vad ger det mig?” osv. Jag tror att det är mindre risk för att bli överbelastad då.

- Hittar man inte syftet med ett pass så kanske man inte behöver göra det passet. Det är lättare om man ställer sig den frågan. Börjar man bli övertränad och känner sig sliten så hoppar man av. ”Nu ska jag ut och springa intervaller.” ”Okej, vad är syftet?” ”Att bli snabbare.” ”Kommer jag att orka genomföra det här?” Jag ställer mig ofta frågan: ”Vad är syftet med varje enskilt pass?” Då är det lättare att hitta fel i tid.

Du är bra på att lyssna på dig själv?

- Jag hoppas det. Man lär sig hela tiden. Jag tränade inte så jättemycket som junior, så jag är fortfarande ganska mycket i en upptrappningsperiod. Jag har mer och hämta. 

Hur gammal är du förresten?

- Nu är jag 23 år gammal. Jag känner inte att jag behöver stressa fram. Jag har en tydlig progression.

Det ser jättebra ut, eller?

Ja, det går åt väldigt rätt håll. Det är också en trygghet att vad jag gör är rätt eftersom det går framåt. Det är också faran när det går bra, då vill man bara mer och mer. Men det är jättekul. Jag njuter av resan.

Vad är det som du njuter av mest i orientering?

- Bäst med orienteringen är att man verkligen får en ny utmaning varje gång. Man vet aldrig vad som väntar när man står på startlinjen. Klart att man försöker skaffa sig en uppfattning, men man vet aldrig vad man kommer att uppleva. Jag tycker den ovissheten och den fysiska och mentala utmaningen som ställs innan varje lopp är spännande. Man lär sig så mycket om sig själv. Man tror man förstår sig själv, men då springer man ett lopp och gör nåt väldigt konstigt. Så lär man sig mycket om sig själv och hur man agerar och beter sig.

- Det är få sporter som har lika mycket av det. Alla har ju det på sitt eget vis. Mycket blir det ju psykologiskt, hur man hanterar olika situationer och saker som händer. Och det händer så himla mycket inom orientering. Både saker som man kan påverka och inte.

- Plötsligt kommer det en älg. Hur reagerar man på det? Det är spännande. Både resan som man gör i idrotten och strävar mot toppen, men också lära sig om sig själv och hur man hanterar olika situationer.

Hur hanterar Emma Bjessmo små misstag?

- Det är lite olika sätt. Jag vill ju stanna upp och samla mig och rätta upp det. Det går ju ibland om man har det ”mindsettet”, men ibland leder det till att man springer ut i cirklar och inte har nån aning alls. Men jag tycker de tillfällena börjar bli färre ändå.

- Men det är bara att säga ”Stanna, stopp!”. Det gjorde jag i onsdags (när hon vann medeldistansen, red. anm.). Det är jättefin terräng här och jag har respekt för den. Den är så platt. Jag hade sagt till mig själv innan att så fort så jag känner att jag inte riktigt får ihop det, då stannar jag för att förmodligen hade jag koll precis innan.

- Så var det också att jag sprang, hade jättebra koll, och sen helt plötsligt ”Nej, nu!”, och då stannar jag, kollar kartan, kollar runt omkring, och så var jag inne igen. Såna saker lyckades jag intala mig om innan och det var min taktik för att jag själv hade respekt för den här typen av terräng. Vissa terränger är det ju lättare att bara springa tills man hittar nåt tydligt föremål, men jag tyckte inte att det här var en sån terräng. Här är det lätt att få det att stämma bara nära kontrollen. Så då bestämde jag att så fort som jag inte får det att stämma, då stannar jag direkt. Här är det lätt att stanna för tidigt för att man blir lite rädd att inte komma fram.

Okej, men om vi nu siktar lite längre i livet. Vad händer i livet i framtiden?

- Jag ser fram emot att bli läkare. Jag känner inte att jag jagar en framgångsrik karriär, men jag tycker att det är ett häftigt yrke och det finns många sätt att hjälpa andra och att påverka andra. Jag tycker om det här, att möta människor. Sen vet jag inte vart min elitsatsning tar mig. De är ganska krävande parallella linjer. Just nu försöker jag att inte stressa upp mig över att det är två viktiga delar av mitt liv. Jag tar det som det kommer. Sen får jag se hur det går när jag börjar jobba och hur det blir med elitsatsningen då. Jag har bestämt mig att så länge som jag har motivation för det här och jag trivs här så finns det ingen anledning för mig att sluta bara för att jag är rädd för framtiden.

- Just nu tycker jag att orientering är det roligaste som finns. Nu vill jag bara fortsätta. Jag njuter av resan. Jag känner inte att jag jäktar att nå nånstans heller. Jag njuter längs vägen. Det är ett äventyr. 

- När jag bytte till Lidingö stod det på hemsidan: Sveriges roligaste orienteringsklubb.  

Är glädje nånting väldigt viktigt för dig som idrottare?

- Har man inte glädje, finns det ingen anledning att hålla på med det. Man kommer ha det med elitidrott att man har tuffare perioder och perioder när man ifrågasätter saker och perioder när allting bara funkar. Som helhet måste ändå glädjen vara övervägande.

- Jag tycker att jag har hanterat de tuffare perioderna på ett bra sätt. Jag har inte haft några längre såna perioder. Det har varit ganska lätt att ta sig genom dem. Just nu funkar allting för mig. Kanske gör det inte det om ett halvår. Jag vet inte. Det gäller att absorbera det här och ha det här att se tillbaks på när det är tuffare och veta att det finns där.

Varför tävlar du?

- Jag tycker om tävlingsmomentet och att pusha mig själv. Jag har alltid drivits av att se hur långt man kan pusha sig själv. Jag tycker att kroppen är så fascinerande. Det är också därför jag pluggar till läkare. Jag tycker att människokroppen är häftig. Också huvudet. Att pusha sig fysiskt och psykiskt. Vad händer i kroppen och i huvudet.

- Men själva elitsatsningen ... Då är det mer resorna som driver mig. Det är så jävla kul att åka iväg med landslaget och klubben att tävla. Så det är väl en kombination.

Tycker du om att tävla i löpning också?

- Jag vill tävla mer i löpningen än vad jag gör. Jag tycker att det är kul att träna löpning och att förbättra löpsteget. På senaste år har jag börjat fokusera mer på det, och blivit bättre på att springa. Sen har jag en pojkvän som är friidrottare. Det hjälper också. Han petar på allt. Han har kunskapen. Då blir jag nyfiken på det. Men orientering är min sport. Jag har ju valt orientering.

När började du med orientering?

- Jag började när jag var 10 år gammal, men jag räknar att jag började mer ordentligt när jag var 14. De första åren sprang jag en gång i veckan och brydde mig inte alls. När jag sprang ungdomskavlen i Tiomila och det var första gången jag sprang stafett, hade jag noll koll. Jag sprang i ett väldigt bra lag men jag sprang jättedåligt. Då kände jag mig väldigt värdelös. Jag skämdes. Jag ville visa mig själv och andra att jag är inte så här dålig. Helt plötsligt hade jag en anledning till att bli lite bättre. Innan hade jag inte haft nån motivation. Jag sprang bara och var vilse. Då blev jag lite bättre.

Var det en överraskning för dig att du har blivit så här bra?

- Ja. Då fanns inte de tankarna överhuvudtaget, men sen fastnade jag helt. Jag har känt 
utveckling varje år. Det hade jag kanske inte räknat med, men det är häftigt.

Hoppas att utvecklingen bara fortsätter!

- Det hoppas jag med. (skrattar)

Till slut kanske du kan säga nånting om 2019? Blir det VM eller?

- Jag hoppas att jag kan ta mig till VM. Det går i Norge och i jättefin terräng. Det är också många andra svenskar som har det som målsättning. Jag ska ge mitt absoluta bästa.


I augusti 2019 går VM i orientering i Østfold, Norge. Och Emma Bjessmo har all potential i världen att vara med.


Redaktionen tackar Joonas för artikeln och Emma för att hon ställde upp!